Jag föddes 1963 på Mörby lasarett.

Jag växte upp i Upplands Väsby med föräldrar och tre bröder.

Jag spelade fotboll och musik.

Jag var med i olika rockband och spelade trummor, bas, och sjöng och skrev låtar.

Made in Hongkong hette ett band på mellanstadiet; vi hade till och med en egen medlemsklubb.

Efter gymnasiet gick jag på en resande folkhögskola. Vi åkte till USA, Mexico och Kuba. Jag tycker fortfarande om kubansk glass.

Jag flyttade till Göteborg och läste vid universitetet. Redan då visste jag inte vad jag ville. Men jag bodde ofta hos min bror, den virtuose hornisten, Sören Hermansson, som också gav mig fribiljetter till Göteborgssymfonikernas konserter.

Jag träffade författare in spe på Galleri Hybris och framför allt min litteräre mentor Hrolfur B. Agustsson. Han lärde mig allt om den poetiska modernismen. Med konstnären Torbjörn Limé framträdde jag i en del "happenings" som var ganska experimentella i form och innehåll.

Jag skrev dikter. Jag skrev prosa. Jag fick texter publicerade i tidningar och tidskrifter. Jag var ung, lättare och vackrare än nu.

Jag började på Bibliotekshögskolan i Borås 1987. Jag utbildade mig till bibliotekarie.

Jag och Maria (som senare blev min fru) flyttade till Malmö 1989. Jag hade kommit in på Forfatterskolen i Köpenhamn. Rektor var  Poul Borum.

I Köpenhamn var lägenheterna kalla och på flygbåtarna var alla glada.

1990 debuterade jag med prosasamlingen Inklination. "Den korthuggna stilen, fräckheten och den totala respektlösheten låter förmoda att Christer Hermansson inte heller är obekant med den legendariske ryske 20-talsförfattaren Daniil Charms, som också var en man som gjorde vad som föll honom in", skrev Bertil Pettersson i Nerikes Allehanda.

Samma år började jag recensera lyrik och skriva kulturartiklar i tidningen Arbetet (jag slutade med detta 1994 eftersom jag tröttnade på att skriva om andras böcker...)

1991 flyttade jag och min fru och våra barn till Södertälje.

1992 kom prosaboken Galleri där "Hermansson också ger ett flertal exempel på hur man med den absurda komikens medel kan ge den mänskliga vardagen - och även 'allvarliga' samhällsfrågor - en oväntad och förlösande blixtbelysning", enligt Dan Jönsson på Idag.

Och samma år blev jag medlem i Sveriges författarförbund.

1994 publicerades kortromanen Cilliman. "Christer Hermansson bevarar en droppe av ett oförnuft man nästan trodde uttorkat i den svenska litteraturen", skrev Horace Engdahl i DN.

Sommaren 1995 var jag stipendiat på Sigtunastiftelsen och skrev en bibliotekarieroman som aldrig kom i tryck...

1999 kom en samling prosa & dikter: Världen är bara prat. Där utgick jag från citat när jag skrev de flesta texterna. "Christer Hermanssons bok är betydligt mer än ett störande av den allmänna ordningen", skrev Clemens Altgård i Sydsvenskan.

2001 kom kortromanen Ich bin ein Bibliothekar! som snabbt sålde slut. Den blev en förvånande framgång både bland kritiker och läsare. ”Ich bin ein Bibliothekar!  är oavbrutet rolig, en roman som inte liknar något annat i svensk litteratur just nu", tyckte Eva Johansson i SvD.

Sången Ich bin ein Bibliothekar! (som är utgångspunkten för hela boken) har jag framfört på Bokmässan i Göteborg 2001, live i P3 (A Lantz program) sept 2001, Södertälje stadsbibliotek 2001, Uppsala stadsbibliotek 2002, Stadshallen i Lund 2002, Svenska Dagbladets Bokens dag på Vasateatern i Stockholm november 2003, Inkonst i Malmö, december 2003, och i Rock City, Hultsfred i maj 2004. 

2002 gick jag med i Författarcentrum Öst.

Samma år hörde Marianne Steinsaphir av sig från Biblioteksbladet och undrade om jag inte ville skriva krönikor. Det ville jag. Det har blivit en hel del krönikor om biblioteksångest, informationskompetens, ledarskap och bibliotek och bibliotekarier...

Att skriva är det svåraste som finns (förutom att slå in hårda välplacerade förstaservar och spela bra nätspel i tennis...).

Som författare är jag bara intresserad av en enda sak: att förmedla mina bilder av världen.

Mina böcker uppfattas ofta som lättlästa men de tar lång tid att skriva...

Det är egentligen allt.

Jag vill också tacka ett antal olika bidragsgivare för stipendier som varit en förutsättning för att överhuvudtaget kunna skriva under dessa år: Sveriges Författarfond, Författarnas Fotokopieringsfond, Helge Ax:son Johnson och Svenska Akademien.

I oktober 2003 kom boken: Jag önskar att jag vore lika vacker som Sebastian tror att han är.

Jag anser att den är väldigt läsvärd.

I maj 2004 blev jag invald som suppleant i Författarförbundets styrelse. Från och med juni 2006 är jag ordinarie ledamot i styrelsen.I december 2009 avgick jag på grund av personliga skäl men också för att jag anser att författarförbundet inte har stått upp tillräckligt för de svenska biblioteken.

April-maj 2005 genomförde jag en liten Ich bin ein Bibliothekar!-pocketsläppturné: jag sjöng och läste i Malmö (Stanza/Inkonst), Lund (BIVILs avslutningsfest), Stockholm (Textmässan på Kvarnen) och på Södertälje stadsbibliotek. Det var väldigt roligt att framträda.

Hela 2005 var jag ledamot i Kulturrådets arbetsgrupp för svensk skönlitteratur (tror att jag läste och bedömde ungefär 190 titlar).

Jag var ordförande i Sveriges Författarförbunds Biblioteksråd  2004-2005.

1 januari 2006 började jag ett intressant jobb som biblioteks- och museichef i Strängnäs.

Den 12 september 2006 publicerades min nya roman Pappa Luigi betraktade mina smala handleder. Den har jag arbetat med i fem år.

Den 1 januari 2007 blev jag erbjuden ett nytt arbete som kulturchef i Strängnäs. Jag fortsätter även som biblioteks- och museichef.

Jag administrerar ambitiöst.

I januari 2008 utkom Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? I samband med det genomförde jag en Sverigeturné.

2010 utkommer jag med två böcker: Kulturchefen och Ich bin ein Bibliothekar! (tredje lätt reviderade utgåvan).

(091202)